Jag är uppvuxen på Väster i Malmö med min mamma. Det var en stor gemenskap. Dörrarna var öppna och alla kände alla på gårdarna. Vi lekte överallt, också på vindar och tak. Jag började springa. Sprang snabbast i skolan. Det har jag efter morfar som var löpare i Malmö orienteringsklubb. Ville komma vidare och bort från dryga auktoriteter och insinuanta chefsattityder. Har svårt att ta kritik av auktoriteter och arbetsledare som kräver respekt bara för att dom är äldre. Det ska vara respekt för alla!

På Bokbinderibolaget gick det så långt att jag brottade ner förmannen på limsäckarna bakom limbindaren och sa det fick vara nog: ”Nu tar jag inte mer!” Då funkade det och när vi senare träffats har vi till och med kramats och varit tjenis med varandra.

Min sambo slog mig med en stol i huvudet på en krog. Hon satt vid bordet bredvid och det var helt klart inte meningen. Vi har precis fått vårt tredje barn och på den vägen är det. Idag bor vi i lägenhet på Ribban. Där bor många barnfamiljer. Man fikar tillsammans på gården och byter tvättider med varandra. Gemenskapen påminner lite om min egen uppväxt. Sambon är uppvuxen i hus och vill att vi själva ska flytta till ett, men jag trivs bra där vi bor.

Efter brandmansutbildning i lumpen fick jag anställning på Råbinssons bokbinderi. Det var när Råbinsson blivit uppköpt av BBAB, Bokbinderibolaget, som jag lärde mig
limbindaren. Har aldrig känt mig mer knegare än med denna robusta maskin. Fals- och häftmaskiner är mer pilligt. Likt mekanikern går man in till och reparerar detta stora åbäke samtidigt som man oljar och skitar ner sig på kropp och huvud. Backar ut femton – tjugo meter för att få översikt och sätter på bandet för att se hur bindaren taktar igång igen. Den har arton ilägg och plats för tre arbetare som ska plocka av de limmade arkdelarna.

Den låter och luktar, aldrig har jag känt mig så mycket som arbetare som när jag gick mina matcher med limbindaren. Det saknar jag idag. Har alltid varit intresserad av att få maskiner fungera genom att testa mig fram.

Man kan säga att kärleken tog mig till Sverige. Nicolás är född i Sverige. Hans föräldrar är politiska flyktingar. Under diktaturen på sjuttiotalet flydde många från Uruguay.

Jag föddes i Uruguay och växte upp som ensambarn med min mamma och hennes föräldrar i en liten stad där alla känner alla. Min pappa lämnade oss när jag var sex månader. Han var ung och dum och det har egentligen inget med mig att göra. Jag tecknade mycket när jag var liten och min mamma skickade mig till olika kurser i måleri och grafisk design.

Nicolás bodde i Uruguay med sin mormor under fem år. Det var då jag träffade honom när han var på besök i vår lilla stad.

Vi blev förälskade men det blev ett långdistansförhållande. Det fanns inga jobb och inga riktiga framtidsutsikter i Uruguay. Nico återvände till Sverige. Året efter gick jag färdigt gymnasiet med ingenjörsinriktning. Jag siktade egentligen mot Montevideo och att läsa industriell design, men det var inte lätt. Vår stad ligger två timmars resväg från huvudstaden och det var svårt att finna boende och uppehälle där. Då frågade Nico om jag ville komma till Sverige. Jag sade ja, och reste med hans mormor som sällskap till mitt nya hemland. Det var 2004 och året efter fick jag uppehållstillstånd och flyttade hit. Jag var tjugoett. Det blev Sfi i nio tuffa månader – ett helt främmande språk. Efter två år fick jag svenskt medborgarskap.

Innan jag utbildade mig till digitaltryckare på Universitetsholmens vuxengymnasium praktiserade jag i klädbutik. Men det var inte lika roligt att sälja kläder som att köpa och jag behärskade inte heller språket tillräckligt. 2007 väntade jag vårt första barn och det blev inte lättare att få jobb. Jag var inskriven på arbetsförmedlingen och tvungen att söka flera jobb i veckan. Vi hade bara en fast lön och ett litet mammabidrag men det gick bra till slut. Det tog tio år innan jag fick fast arbete från det att jag kom till Sverige. Det underlättade att den grafiska utbildningen var en lärlingsutbildning med arbetsplatspraktik. Där kan man visa vad man duger till. Jag utbildade mig till digitaltryckare och har tryckt på Nexpress, Canon och senast på en OCE enfärgare där jag hoppat in vid behov. Annars har jag mest jobbat med efterbehandling. Det trivs jag bäst med. Man är inte ensam och fast vid en tryckpress utan rör sig runt överallt. Gemenskapen blir större och det blir variation i arbetsuppgifterna. Jag trivs på jobbet, vi är nog den avdelning som har det roligast på arbetet och jag får allt mer ansvar.

Minsta avvikelse i utseende på spelkorten på spelhålor och kasinon kan vara förödande. Man vill inte göra sig skyldig till märkta lekar.

Kvalitet och perfektion lärde jag mig redan på mitt första tryckeri. Offason i Käglinge var specialiserade på spelkortsproduktion. I tryck såväl som skärning och paketering är det av yttersta vikt att man håller en hög och jämn kvalitet. Spelkorten designades av tryckeriets egen konstnär Åke Arenhill.

Från början är jag utbildad fordonsmekaniker men mamma jobbade på Tobaksbolaget. Jag fick tillfälligt jobb att packa stjälk. Där pratade någon lyriskt om sin tid som tryckare, och jag föll för det. Jag sökte mig till Offason som lärling. De första två åren var jag tryckarbiträde.

Visst trycker vi på knappar – som på många jobb – men det ska ju tryckas på rätt knappar och i rätt ordning också. Dessutom har du den mekaniska biten: plåt- och tryckvalsar, pappersmatning, ilägg och avlägg, färgverk, felsökning för dubblering, toning med färgpassning och så vidare. Men vi som varit med ett tag vi kan vårt jobb. Vi har gått från enklare pressar till dagens digitalt styrda. Vi vet hur en press fungerar bakom alla ettor och nollor.

Många tryckare är äldre och kommer snart gå i pension. Det utbildas inte många tryckare. Utbildningarna verkar lägga ned som på en given signal. Så även om vår bransch har det tufft, är den ljusnande morgondagen kanske vår? Sedan är det inte säkert man vill stanna kvar i en bransch med ständigt ökande stress och tempoarbete. Du ska vara kvalitetskontrollant för tryckresultatet. Samtidigt ska du se till att hela produktionskedjan flyter på så snabbt som möjligt. Där är avstånd från pressens ilägg till avlägg som ska tillryggaläggas. Där är tyngder i pappersris och papperspallar som ska betvingas. För fem, sex år sedan for jag fram som ett jehu mellan tryckpressens olika
arbetsstationer.

Med ålderns rätt har jag fått lugna ner mig. Jag har en explosivitet och ett temperament som ibland ställt till det. Mestadels har jag haft nytta av det, både i jobbet och på taekwondo-mattan. Jag var skånsk distriktsmästare. Faktiskt slog jag svenske mästaren – när det inte gällde så mycket och jag var mer avslappnad. Men i SM blev jag för ivrig. Tyckte där var en öppning, satsade för hårt och blottade mig.

Vi bodde tillsammans i en garderob, min utdragbara säng var under min systers. Hela familjen bodde i en tvåa i Konsum eller ovanpå. Mina föräldrar hade träffats på Konsum. Senare flyttade familjen till en tjänstebostad i Hässleholm när pappa fick jobb som butikschef på Konsum där.

Jag är uppfödd i kooperationen och med folkrörelsetänket. Morfar satt i kommunfullmäktige, nykterhetsnämnden och lantarbetareförbundet. Pappa jobbade senare också i Handelsanställdas förbund i Kristianstad. Blir fortfarande glad när jag springer på olika Konsumbutiker. Under våra tidiga familjesemestrar åkte vi runt i Sverige. Då tog pappa med oss till alla Konsumbutiker. Framförallt kontrollerade han delikatessdiskarna. För pappa hade jobbat som styckare i charken.

Först gick jag samhällsvetenskaplig linje i Hässleholm. Sedan flyttade jag till Malmö och gick dekoratörsutbildning. Det får man inte göra idag – gå två gymnasieutbildningar.

Jag ville dekorera Konsumbutikerna. Jag fick jobb på Domus vid Triangeln. Inför skyltsöndagen täcktes fönstren för. Ingen fick se medan vi jobbade. En gång var det klädtema på ”Putte i blåbärsskogen”. Jag målade flörtkulor och skar ut stenar i frigolit och åkte ut i skogen med morfar och hämtade ris och mossa. Det blev en skyltningstävling som vi vann. Vi jobbade tillsammans i ateljéteam. Efter tre–fyra år blev det neddragningar. Plötsligt kom det färdiga skyltar. Innan hade vi textat allt för hand med tjocka tuschpennor.

Det var i samtalen med morfar jag formades politiskt. Vi hade många diskussioner om hur det var att växa upp i en fattig familj i början av nittonhundratalet och de förbättringar för arbetare som vanns genom facklig och politisk kamp. Det diskuterades överhuvudtaget mycket politik hemma.

Jag träffade Nisse på Folkfesten. När vi bildat familj och flyttat ihop fick han jobb i vården med oregelbundna arbetstider. Det var svårt att kombinera med mitt jobb på Domus med sena tider. Jag fick leta upp något annat. Det var då jag började på Systemtext. Alla var unga då och för många var det första jobbet. Alla tänkte att här kan man väl jobba ett litet tag. Tjugoåtta år senare är vi många som är kvar och jobbar här fortfarande. Alla skaffade barn och bildade familj och så gick tiden. Vi har följt varandras utveckling. Många är vi som också haft barn som jobbat här. Sedan har vi fått barnbarn och har lärt känna mostrar och fastrar. Åtta timmar om dagen i tjugoåtta år, så mycket man har pratat med varandra. Det skojar man inte bort. Vi är nog en väldigt tajt grupp. Händer att man undrar hur de nya kan uppfatta oss. Med vissa bara fungerar det. Efter ett halvår känns det som man jobbat tillsammans alltid.

Det började med att morfar från Sundsvall träffade mormor från Kiruna och flyttade med henne tillbaka söderöver. Själv är jag uppväxt i Gävle.

Jag tog studenten 2005 efter flygteknikerutbildning. Jag fick inget jobb inom flyget. Tillsammans med farsan och en morbror började jag jobba på ett allserviceföretag. Vi gjorde jobb ingen annan ville göra. Vi rev, monterade och sanerade på pumpstationer och industrier. Vi flyttade tryckpressar. Vi bytte rullar på flistransportbandet femtio meter upp. Mest var vi på Korsnäs eller Stora Enso pappersbruk och arbetade med service och underhåll. Det var inte sällan farligt. Ofta var det tungt och smutsigt. Jag märkte hur farsan, min morbror och morfar som jag såg upp till allra mest – han hade varit lastbilschaufför – slets ut alltmer.

Jessica var kompis till min kompis nätdejt och plötsligt bodde jag i Malmö. Jag fick jobb på en hydraulikfirma genom Adecco uthyrning men krisen 2009 ströp orderingången. Precis när jag fått fast anställning blev jag uppsagd. Blev brandvakt på Eon nere i hamnen. Under tre månader inspekterade jag att det inte tog fyr efter svetsjobb och annat på de olika skiften. Jag arbetade två år med plockordrar i lagret på ett golvvärmeföretag. Då fick jag erbjudande om chaufförsjobb av chefen för ett budföretag. I tre år körde jag under egen firma, sen vred sig knäskålen ur led.

När jag kom tillbaka till jobbet efter åtta månader kände jag att något var fel. Känseln från benen upp till ryggen försvann. Det tog tre kvart att ta sig upp ur sängen på morgonen. Öppenvården sa att det var ryggskott. Ryggskott kan man bara ha i en månad, så sen ströp Försäkringskassan sjukersättningen. Jag gick till kiropraktor och sjukgymnast. De menade att jag skulle bli bra, men jag blev bara sämre. Fyra läkare på tre månader påstod rakt ut att jag lurade systemet.

Till slut slog jag näven i bordet och sa att de skulle skicka mig till en specialist. De vägrade. Jag förklarade att jag inte gick förrän där var en lösning. Till slut fick jag en remiss – med beskedet att de ändå inte skulle hitta något. Efter röntgen fick vårdcentralen mina papper – två fulla A4-sidor. En kvinnlig läkare sa att jag var helt frisk. När jag ville se röntgenbilderna och texten, påstod hon att de inte fick lämna ut dem. Jag gick tillbaka dit där jag blev röntgad, fick utlåtandet och tog med mig pappren till min sjukgymnast. Vi kunde läsa att tre kotor var skadade. Det handlade om ett misstänkt diskbråck. Kiropraktorn beställde ut mina röntgenbilder.

Sökte in på en Rädda världen-kurs på Kvarnby folkhögskola men det var för få anmälda.

Jag fick via mammas kompis tips om Vägledningscentrum på Föreningsgatan. Där tyckte de att jag skulle gå Industriell grafisk tryckteknik – en utbildning på ett och ett halvt år mitt i Malmö och med åtta månaders arbetsplatspraktik. Vi var femton elever. Alla fick jobb. Var egentligen mer sugen på lokförareutbildning i Ängelholm men var väl för bekväm av mig. Tur var det, för efter ett tag hamnade jag på en suverän arbetsplats.

2006 fick jag fast tjänst som digitaltryckare på digital printing network, dpn. Det var ett litet tryckeri med totalt tjugofem anställda, varav tio i Göteborg.

Skönt med jobb, att tjäna egna pengar. Ragnar, chefen, bjöd på många sociala events. Förutom ett antal after work gjorde vi varje år en längre resa. Vi var på matlagningsresa i Rom. Ett år åkte vi till London. Gick på musikal och på Premier league-fotboll. Vi hade också ett generöst friskvårdskonto med fri massage varannan vecka på vår arbetsplats.

Ragnar var alltid där på jobbet när man kom och var fortfarande där när man gick för dagen. Då var det inte svårt att ta övertid när det någon gång behövdes. Men tiderna förändras och branschen har blivit mycket tuffare. 2011 blev vi uppköpta av ett betydligt större tryckeri. Plötsligt var man en av hundratalet anställda.

Det är en utmaning att tillsammans lösa den till synes ständigt ökande orderingången. Fast när jobben bara ska ut, ut, ut och där verkligen inte är några marginaler är det inte roligt. När en säljare kommer in med ett jobb som ska levereras någon timme senare blir du inte sugen på att ta övertid. Inte när samma säljare strax slutar och själv går hem för dagen. En helg hade Posten slarvat bort en trycksaksleverans. Då var det mycket lättare att motivera sig och komma in på sin fria helg och jobba övertid. När en situation som ingen i förväg hade kunnat förutse uppstår. Då måste man försöka ställa upp.

Vi i produktionen får ta mycket mer ansvar för planering av arbetsgången idag. Vi ska se till att papper finns. Vi arbetsprioriterar och kommunicerar med sälj vid oklarheter. Det kan upplevas som ett ökat förtroende och ansvar. Men stundtals blir det väldigt stressigt. Fast egentligen är det angenäma problem att man har mycket att göra. Det viktigaste är att vi har jättebra gemenskap och samarbete. Alla verkar trivas på vår avdelning. Det är den största anledningen till att jag arbetar här.

Pappa var häradsbetäckare. Jag har åtta kända halvsyskon. Han kom från Landskrona och kallades boxaren. När mamma kom hem med mig från BB var han förlovad med en annan. Mormor ville att vi skulle flytta ifrån honom hem till henne, men mamma hade sin stolthet. Han söp upp alla våra chanser.

Jag kommer väl ihåg när jag var med pappa i Landskrona och besökte farmor. Han sade till mig att hoppa upp på hans cykel så skulle han rama mig. Sedan hoppade han av så den for i backen och jag bröt benet. Det var väl hans sätt att säga jag älskar dig. Glömmer aldrig hemvägen över Lundavägen. Jag fick hasa mig fram från bussen till vår lägenhet på Segevång, vårt nya hem. Pappa var en djävul.

I två års tid fick mamma gå mellan jobbet på Allmänna sjukhuset och lägenheten på Segevång i Malmö. Min pappa stal alla hennes jobbpengar så det fanns inga kvar till bussen. Nånstans där tog hon ut skilsmässa.

Till en början återvände jag till Norrland alla somrar och jular. Åkte ibland själv med snöre om halsen där biljetten satt fast. Jag kommer från Piteå och utvandrade med familjen 1960 när jag var sex år gammal. Jag ville naturligtvis att vi skulle stanna kvar. Min halvbror som var tre år äldre fick jobb som handsättare och typograf på Piteå tidning. Kanske spelade det in på mitt yrkesval. Egentligen var han en paketerad lögn. Från början ville ingen ha eller betala för honom. Mamma adopterade honom som sin egen – vilket han inte var. Min bror var inte snäll han heller. Det fick jag erfara alla somrar jag återvände till Piteå och fick bo hemma hos honom.

Jag utbildade mig till sättare på Värnhems yrkesskola i början av sjuttiotalet. Vi fick själva sätta våra visitkort och vi valde konstförvant som titel, likt tryckarna. Ja, det var väl ingen som visste vad det betydde. 1972 gick jag med i facket inte arton år fyllda. Det blev inskrivningen på Kvällsposten. De skickade mig på maskinskrivningskurs men det gick fortare på det hemsnickrade sättet. Vi kodade typsnitt för rubrik, ingress och brödtext och utförande i färg eller negativt raster. Vi jobbade skift – fem fem – jobbade fem nätter och var lediga fem.

Ta böngroddar, urgröpt gurka, isbergssallad i tunna skivor, mynta, thaibasilika, koriander och lite morot. Fyll på med hackad vitlök, chili, citron, salt, cashew- eller jordnötter och tillagad kycklingfilé om du inte är vegetarian. Blanda allt med sockervatten.

Det är en fördel att vara intresserad av mat när man har sex barn som håller på att bli vuxna. Det blir lätt två timmars matlagning varje dag. Det ska vara färska ingredienser, rikligt och nylagat varje dag till middagen.

Jag var liten under kriget. Min pappa och tre av mina småsystrar dog under Pol Pot. Pappa fick feber och blev sjuk och det fanns ingen medicin eller sjukhjälp. Alla skulle ha samma kläder, bara prata kambodjanska och inte kantonesiska. Att ha en klocka innebar döden. Mamma hade knappt någon mat hon kunde ge oss. Jag och min enda överlevande lillasyster gick runt med var sin skål, tiggde sötpotatis och ris av grannarna.

Vi hade ett litet lantbruk i skogen. Jag passade korna. Jag blev en riktig djungelflicka, en smutsig barfotaflicka, alldeles svart i ansiktet. Åt grodor och gräshoppor, klättrade i träd, fiskade och sprang ut i regnet mitt i natten. Bara jag. Min mamma visste aldrig var jag var.

Jag lekte med spindlar och apor, drog ut stora ormar ur gamla stubbar. Det var en lycklig barndom med mycket frihet.

1980 befriade den vietnamesiska armén oss från Pol Pot. Familjen flyttade till Phnom Penh. Men jag var rädd för människorna. Mamma bjuder på Coca Cola men det sticker bara på tungan och smakar inte bra. I tre år tvingar min mamma mig att gå till skolan. Jag hatar det varje dag. Jag tyckte inte om att läsa. Jag hjälpte mycket hellre mamma med handarbetet och ramtillverkningen som hon arbetade med i sitt lilla hemmaföretag.

Min blivande man kom till Vietnam 1989 och min moster presenterade honom för mig. Han var från Kambodja men hade kommit till Sverige som flykting 1983. Jag följde med honom till mitt nya hemland. Han jobbade på fotolabb med framkallningsvätskor och fix fram till det att de digitala teknikerna tog över.

Tanken var jag skulle gifta mig med Pernilla, men det tog slut. Istället rymde jag med Anna. Vi kom bara till vakten på LV4, där var riktiga militärer i uniform. De visste redan vilka vi var. De hade helt säkert fått fullständiga signalement på oss från dagiset i Husie.

Förutom när jag läste på Komvux har jag haft sällskap i hela livet. Är nog väldigt social och beroende av att ha människor omkring mig. Det kan bli tröttsamt i längden att bara trycka och producera utan synbart slut.

Gjorde ett kortare försök att läsa på social linje. Det bara förlängde ytterligare en skoltrött ökenvandring. Så jag tog mig ner till McDonalds på Gustav och fick jobb direkt. Efter det blev det nio månaders praktikplats med minimilön på Systembolaget.

I ungdomen har du ofta väldigt romantiska bilder av vad du ska bli. Hur du ska förverkliga dina drömmar. Mitt stora intresse var att teckna, jag ville rita annonser. Kom till tvåårig ”Grafisk tryckmedieutbildning” på Värnhemsskolan i Malmö. Bra så långt, men utbildningen var föråldrad. Grafisk historia med blyet, fotosättning, montage med film och plåt. Vi fick lära oss tekniker som var ute eller på god väg ut, samtidigt som Macarna och Desktop publishing var på väg in. Samma år vi gick ut, 1993, sades tvåhundra grafiker upp på Sydsvenskan och Arbetet. Ingen av oss fick några grafiska jobb.

Jag blev erbjuden ett tre månaders vikariat som smörjare på Kvällspostens stora press. Det var innan de flyttade till nya tryckeriet i Fosie. Jag skaffade min första lägenhet, en etta vid Triangeln. Blev erbjuden fortsatt anställning. Det var mycket frihet under ansvar, men det kändes för mycket som industrijobb.

Har inte alltid trivts i skolan men har aldrig haft svårt för lärandet. Jag gick Ung företagsamhet. Det var en gymnasial påbyggnadskurs för grundläggande kunskaper inom produktframtagning, bokföring och marknadsanalys. En startaeget-kurs i tidens anda. Jag fick högsta betyg och stannade kvar ett år som lärarassistent. Arbetade sedan också ett år på fritids och på skola innan det blev Komvux.

”Vi får inte upp lönerna där”, sa Gunnarsson på facket när jag sökte jobb som offsettryckare på Duro grafiska. Men Duro var ett kvalitetstryckeri som tryckte till tidens konstnärer. Bertil Sandin var en magisk tryckare som tryckte till imaginister som CO Hultén, Roj Friberg och Bert-Johnny Nilsson. Artisten jobbade med ljuskänslig film som kopierades över direkt till litoplåten. Jag fick också trycka konstlitografier. Den mesta konsten jag har kommer från tiden på Duro.

På Duro arbetade jag i nästan tjugofem år. Fick snart min första fyrfärgspress, en Heidelbergare-Move som tryckte 52 x 72 cm där man ställde in profilen optiskt. Vi gjorde provtryck till Tetra Pak och till Pergos golvkatalog. Även om vi var det sämst betalda tryckeriet, utvecklade jag min passion för tryckhantverket där. Mitt tryckresultat var mitt visitkort. Man blev ett med det man gjorde.

Det var mycket tillfälligheter som gjorde det till slut blev den grafiska banan. Jag var egentligen tekniskt intresserad. Redan som liten kotte byggde jag radioapparater av byggsatser som mor och far skaffade mig via postorder. Far hade en av de första kristallapparaterna i Staffanstorp. Han satt där med sina lurar. Själv körde jag bara fritt upp trådarna i luften från mina radiobyggen och satte jorden i elementet. Sedan satt jag där och lyssnade på mellanvåg. Det var helt magiskt även om vi hade vanlig köperadio i vardagsrummet.

Min far var känd som bygdens store brottare. Man hade något att leva upp till. Själv hade jag ingen talang på mattan utan fick bli ungdomstränare. Jag var också intresserad av att teckna. När jag senare fick tillgång till färger från tryckeriet tog jag med mig dom till mitt rum och försökte måla men de torkade ju aldrig. Ni kan tro där såg ut.

Jag och min kompis Tor startade Staffanstorps första diskotek. Vi fick i början på sextiotalet uppdrag av Ungdomsrådet för Staffanstorps kommun att fixa någon aktivitet för ungdomar. Under namnet Tre fjun höll vi igång varannan söndag under vinterhalvåret med hjälp av en portabel skivspelare med högtalare i locket. Vi spelade skivor av Chuck Berry, Little Rickard, Fats Domino, Elvis, Cliff Richard, Pat Boone, till och med av tidiga Beatles. Det kom ungdomar ända från Lomma och Dalby. Det kunde vara så packat med folk att det var svårt att dansa. En del föräldrar var skraja för att släppa dit sina tonårsdöttrar.

När far slutade som filare på armaturen i Lund blev han fastighetsskötare i Staffanstorp. Alla var med i facket då. Far som var metallare var riktigt röd sosse. Han prenumererade på Folket i Bild, Teknik för alla och Nyheter från Sovjetunionen. Nyheter från Sovjetunionen var illustrerad med kvalitetsbilder av kraftverk och industrier från det utmålade mönsterlandet. Mina värderingar var till vänster som de ofta är när man är ung. Kunde aldrig åka till juntans Grekland eller Francos Spanien på semester. Jag hade ändå inte haft råd, som typograf hade du ingen större lön. Dom försökte aldrig direkt påverka mig därhemma. Men man insöp de politiska diskussionerna när det var bjudning. Då spelade karlarna kort och drack grogg. Kvinnorna var för sig själva i ett annat rum.

Mor började jobba tidigt inom åldringsvården. Sen jobbade hon skift på Kapsylfabriken. Då blev hon fackligt förtroendevald. Sedan ville sossarna ha in kvinnor i kommunalpolitiken. Hon var med i Arbetarkommunen, hamnade i kommunfullmäktige och socialnämnden. Det var mycket handlingar att sätta sig in i inför beslut. Sossarna och Bondeförbundet var de stora partierna. Sossarna stöddes av ”Pravda”, tidningen Arbetet. Bondeförbundet hade ”Drängarnas rullgardin”, Skånskan.

Vi hade båda tidningarna gratis genom farsans vaktmästaretjänst. Otaliga var de urklippsböcker över Staffanstorps kommun han gjorde. Han satt alltid vid sekretären och klippte och klistrade. Vad skulle vi göra med dessa sextio-sjuttio urklippsböcker efter hans död?

Jag provspelade för MFF. De äldre spelarna gjorde allt för att slippa konkurrens från en femtonåring. De sköt stenhårda idiotpassningar, helt omöjliga att hinna ikapp eller ta emot. Jag fick ingen chans att visa upp mitt spel. Här vill jag inte spela, sa jag till far. Så gick det med den spelarlicensen.

Jag spelade alltid tennis eller fotboll hemma vid huset i Tygelsjö. Jag var som en pojkflicka. Klagshamn hade inga flicklag när jag var tolv och ville börja spela. Så jag frågade mina kompisar i klassen. Klagshamns damlag startade med ett tjejgäng från Tygelsjö. Jag började i centerposition som målskytt och slutade efter tio år som speluppbyggande libero i försvaret. Tvåfotad kunde jag slå hörnorna både från vänster och höger. Lyckades en gång knorra in en i bortre klykan så gubbarna fick kaffet i vrångstrupen.

”Åshöjdens IF” spelades in i Klagshamn med oss spelare som statister. Åshöjdens cup startade därefter och spelas fortfarande varje år.

Det var inte bara på fotbollsplanen man fick kämpa. Där var ofta äldre farbröder som menade att vi hade hamnat helt fel. Det var inte det lättaste få till tränings- och matchtider och det var inte lätt att få bollar att spela med. ”Nä, det är herrfotbollar, dom får inte ni spela med”, kunde vi få höra. Våra matchtider blev ofta runt elva på söndagar. Då kom alla mer eller mindre bakfulla, utan fokus.

Kan fortfarande stanna till vid vilken fotbollsträning eller match som helst hemma på Vången bara för själva känslan. Blir uppriktigt ledsen när jag hör män säga att tjejer inte ska spela fotboll. Det är samma spel, samma utmaning, samma teknik och samma dragningskraft, fast vår muskelmassa är något mindre. Vi läste ”Buster”. Vi hade samma drömmar som killarna.

Jag bröt benet när jag var tjugoett. Då lovade jag mig själv att byta till en bättre fotbollsförening om och när jag blev helt återställd. Söders IF i Malmö var en ren damklubb på Gullvik i division 3. Vi gick upp till tvåan direkt.

Jag fick min dotter Malin som tjugofemåring. Efter det fick jag verkligen anstränga mig för att hänga med de unga och hungriga tonåringarna. Jag träffade min bästa väninna. Hon hade också en stark personlighet. Det var inte lätt för tränaren alla gånger. Med ålderns rätt ville vi också vara med och styra. Vi hade åsikter om det mesta. Då precis som nu.

Jag var hårt hållen hemma. Mor jobbade på Flens, barnsjukhuset. Hon bestämde allt. Man skulle alltid tänka på vad andra tänkte och tyckte. Därför var jag oftast tyst i skolan och hängde aldrig med det coola gänget.

Min lillasyster Jeanette var rebellisk. Hon kom hem berusad. Hon sa emot. Hon flyttade hemifrån tidigt. Jeanette fick jobb som metallare på Bröderna Ekstrands i hamnen. Vi har alltid stått varandra nära.

Vi hade blivit angivna av någon. Säkerhetspolisen dök upp och konfiskerade våra pass. Det kan ha varit en granne, en släkting eller en arbetskamrat till mamma. Vi fick aldrig reda på vem.

I slutet på sjuttiotalet gifte min storasyster sig med en svensk man och flyttade med honom till Sverige. Min storebror avvek vid ett besök hos dem och återvände inte. Tanken var att också jag och min mamma skulle komma efter. Mamma förlorade i stället sitt chefsjobb på kulturklubben Flamman. Enligt myndigheterna hade hon misslyckats med uppfostran av min storebror. Hon fick ett enklare jobb inom förskolan. Där var risken mindre att hon skulle kunna påverka någon med antikommunistisk propaganda.

Åtta år senare satte jag och min mamma oss på tåget mot Sverige med var sin resväska. Spänningen var stor. Min syster hade skriftligen intygat att hon skulle stå för vårt uppehälle och att vi helt säkert skulle återvända hem. Man fick inte föra ut pengar. Från Tjeckoslovakien passerade vi den första gränskontrollen och rullade genom Östtyskland. Kontrollen i Sassnitz när vi lämnade östblocket kommer jag aldrig att glömma. Uniformerade, stövelklädda gränsvakter med automatvapen steg på tåget och genomsökte det. Det är snart trettio år sedan. Sedan dröjde det bara ett halvår innan Berlinmuren rasade och östblocket bröt samman. Det kunde varken vi eller någon annan föreställa oss när vi från tågfärjans däck siktade Trelleborg vid horisonten.

Efter skolan hankade jag mig fram på diverse ströjobb, i skivaffär, som diskjockey, på dagis … Jag spelade gitarr i olika garageband. Varje år var jag på Roskildefestivalen. Vinylskivomslagen var riktiga konstverk för mig.

Genom en god vän blev jag i slutet av nittiotalet tipsad om Cross media publishing, en ettårig kurs på Macmeckarna med yrkespraktik. Förväntningarna på Internet och den framtida digitaliseringen var enorma. Alla ville jobba på reklam- eller IT-byrå. Själv blev jag fullständigt drabbad av vektorkurvan.

Jag var inte någon tecknare. Men i Illustrator kunde man skapa former som gick att förändra och styra med små handtag för att sedan skickas till en printer som skrev eller skar ut dem. Det blev en riktig ögonöppnare för mig. Först blev det praktik och sedan jobb på en liten skyltfirma. Där jobbade jag i tolv år med print- och folieutskrifter. Jag jobbar i stort sett ännu idag med detta.

När du är ung och ny på en arbetsplats är arbetskamraterna och sammanhållningen ofta viktigare än själva yrket. Sedan växer din yrkesstolthet allt mer efterhand som du lär dig ditt hantverk.

Jag hade sommarjobbat på Bloms boktryckeri och min svåger jobbade där. Fick tjänst som sättarlärling 1979 på tre år. Lärlingslönen höjdes vart halvår. Färdigutbildad hamnade man längst ner i den hierarkiska ordningen. Förstesättaren var högst upp.

Jag kommer från Lomma men efter lumpen flyttade jag med flickvän till Solgårdarna i Lund. I början på nittiotalet flyttade jag tillbaka till Lomma för några hektiska ungkarlsår. Det slutade i Lomma hamn med familjebildning. Nu bor jag med min dotter och hennes hundar på Väster i Lund.

Efter några år frågade dom mig om jag kunde köra en enklare tryckpress för accidenstryck – för visitkort och brevpapper. Det var i mitten på åttiotalet och vi tryckte både i bly och med offset. Tryckare ansågs lite högre än sättare, så det hoppade jag på. Det blev att gå i lära på nytt bredvid en riktig tryckare. Det gällde att visa framfötterna. Fuktningen skedde med hjälp av enkla fuktstrumpor i bomull som gärna ville flocka sig. Varken den optiska färghållningen eller mekaniken fungerade alltid. Det var alltid något som klyddade.

På Bloms var vi länge opåverkade av konjunkturnedgångar inom det grafiska. Vi tryckte till universiteten i Uppsala och Stockholm. Vi gick runt med hjälp av gamla trogna kunder. När sedan ortnamnsböckerna till Sveriges alla bibliotek försvann blev det svångremspolitik även inom universitetsvärlden. Vi hade plötsligt ingen nytta av vårt stora utbud av fonetiska tecken och stilar. Sedan skaffade vi aldrig den nya tidens fyrfärgspressar.

I ärlighetens namn var boktryckare Blom mer intresserad av att meka med motorcyklar än av att driva tryckeri.

När en tryckare idag stöter på problem blir han ofta vilsen. Baskunskapen håller på att gå förlorad. I dagens helautomatiserade tryckprocesser är det bättre att vara duktig på datorer än att kunna själva tryckprocessen. 

Har alltid skruvat. Från tiden med moppegänget till bilar och motorcyklar. Jag började jobba direkt efter grundskolan, sexton år gammal. Men jag fick vänta tills jag blev arton för att få använda svarvar, fräsar och andra maskiner. Det var en dröm för en påg som jag att komma in i denna fabriksmiljö på Felix och lära mig alla maskinerna. Gick som lärling i fem år. Det var en filial i Kävlinge som låg i gamla sockerfabriken. Kommer ihåg att det stod SSA på potatispåsarna efter gamla sockerbruket.

Jag kom först in som säsongsarbetare under skördetiden som är hektisk. Sen frågade de mig om jag ville vara kvar och arbeta med reparationer och förberedelser inför nästa skördeperiod. Det blev sjutton år i matvarubranschen. Är nu uppe i tjugotre år inom matvaruförpackningsindustrin.

En granne tipsade mig om att börja på Å&R. När jag börjat visade det sig att många släktingar och bekanta jobbat här, inte bara pappa. Har varit här sedan 1995, då var det Åkerlund & Rausing. Det är en anrik arbetsplats. Tidigare var det också en mycket stor sådan. Företaget delades upp 1997. Färgfabriken såldes ut och smörförpackningarna såldes till Jepssons i Ystad. Nu sysslar vi med torra varor: Oboy, bröstmjölksersättning, flingor och förpackningar till McDonalds. Det jobbar över tvåtusen arbetare i företaget över flera länder. I Lund är vi sextio kollektivare och lika många tjänstemän. Huvudkontoret ligger i Lund.

Vi trycker med en KBA arkpress på formatet 1420×1020. Efter tryck går det till stansning och limmas sedan ihop. Marknadskonceptet är att minimera lagerhållning och frakt med hjälp av platta paket. Vi bygger därför maskiner åt våra kunder. Maskinerna sätter samman förpackningen, fyller den och försluter den sedan på plats. Vi har en speciell avdelning med ingenjörer och tekniker som arbetar med detta och även folk som bygger upp hela linjer ute på fältet. KBA-pressen går på fyrskift över hela veckan. På helgen är det tolvtimmarspass, som åtföljs av en frivecka. Själv jobbar jag tvåskift som underhållstekniker på mina stansmaskiner. Jag ställer, reparerar och är med och utvecklar dem. Nio maskiner på flexoavdelningen stansar sekacan-locken som då är lackade, plastade och laminerade.

Du känner i fingrarna när du släpper klotet om det är en strike. När du hamnar i strikefickan mellan första- och tredjekäglan.

Jag har spelat bowling på allsvensk nivå i över tjugo år och varit runt halva Sverige. Jönköping, Mariestad, Göteborg och Lysekil kommer jag speciellt ihåg. Där har vi spelat många spännande matcher och haft många trevliga krogbesök efteråt på lördagskvällen. Kanske blev matcherna på söndagen ibland något mindre lyckade.

Banorna kan skilja sig mycket åt. Oljan i träet minskar hooken på klotet. Det är ingen större hemlighet att klubbarna oljar in sina banor så satt det passar de egna spelarna. Strikar du genom hela slagserien får du maxpoängen 300. Jag är också med i 300-klubben, men egentligen så måste det ha varit i en riktig tävlingsmatch för att man ska få tillgodoräkna sig det. Du måste träna tre gånger i veckan. Det blev till slut för jobbigt att kombinera med mitt skiftarbete som bokbindare.

Jag spelade i Lunds BK efter mina föräldrar. Jag är uppväxt på Klostergården i Lund och där bor jag också idag. Farsan jobbade som svarvare på Armaturen. Mor jobbade på Domus vid Mårtenstorget och sedan på Obs i Burlöv. Det var nästan nya speciallärare varje dag i klassen jag gick i. Man hängde på fritidsgården. Sedan blev det uteliv på Stäket och Hard rock café på AF-borgen.

Min mosters man hade tryckeri i Sölvesborg. Själv valde jag lärlingstjänst på Bankes bokbinderi framför bageri i Dalby. Då behövde man inte stiga upp så tidigt. Det fanns gott om tryckerier i början på åttiotalet i Lund. Walle och Dalle, Rahms och småtryckerier som Bakhåll eller Acu-Press. Trycksaker behövs väl alltid, eller?

Man jobbade hårt för semestern. Efter den regniga sommaren 1993 blev det charterresa varje år med kompisarna till de ständigt gröna Joniska öarna: Korfu, Zakynthos, Lefkas eller Keflonikas. Vi bodde i enkla lägenheter, hyrde varsin moped och begav oss ut i den okända friheten med bad, sjöslag och andra äventyr.

Jag är född i Bangkok, mamma kommer från gamla staden Ayuthaya. Mamma och pappa skiljde sig redan innan jag föddes. Svärmor godkände aldrig min mamma.

När jag var tre år träffade mamma en annan man. Han körde skolbussen till förskolan jag gick på. Han var snäll i början – tills han fick egna barn. Sedan visade han sitt riktiga våldsamma jag. Mamma vågade inte stå upp för sig. Hade hon lämnat sin andra man hade hon tappat ansiktet och förlorat i anseende. Mamma stannade länge på jobbet. Jag fick slita hårt i hemmet med hushållsarbete för min styvpappa. Jag fick hålla för ögonen på mina småbröder när de bråkade. Det var då jag började flytta runt mellan olika kusiner och släktingar. Jag bestämde mig för att aldrig bli beroende av någon. Har det känts fel i ett förhållande har jag alltid gjort slut.

När jag tänker på min mamma och hennes misstag väljer jag alltid kärleken till mig själv. Jag hjälper min mamma idag, men inte som vissa som skickar hem halva sin lön. Tänker ofta på hur mamma förstörde min barndom för att hon inte kunde skydda sig själv.

Jag gick i skola med estetisk inriktning. På gymnasiet skolkade jag mycket. Jag bodde hos farmor och farfar men kände mig som en främling. Farfar drack mycket. Då blev han pratsam och konstig. Jag tecknade och målade. Min riktiga pappas bror var konsthantverkare och jobbade med läderarbeten. De var coola tvillingbröder med långt hår, hippies. Vi lyssnade på mycket sjuttiotalsmusik från väst. De influerade mig. Andra året på gymnasiet hade vi examensarbete. Då svetsade jag en metallskulptur av gamla bildelar. En kompis pappa hade bilverkstad. Där fick jag hålla till utanför skol- och arbetstid för att lära mig svetsa. När jag tog med mig skulpturen till skolan skrattade först alla åt mig, även en lärare. Sedan fick jag andra pris och det gjordes även en utställningskatalog som tyvärr kom bort i någon flytt.

Efter skolan fick jag jobb på en grafisk studio som tecknare. Jag fick första kontakten med Macen som kom då och fick jobba med Photoshop och Illustrator. Efter två år kom Tom yam gung – den stora ekonomiska krisen. Thailändska Bath störtdök och banker gjorde konkurs. Jag blev med många andra uppsagd.

Då träffade jag en kille som hade boutique med vintagekläder. Vi blev tillsammans och delade affären. Det fanns fina vintagekläder man kunde fynda och som kommit via turister från Japan och Amerika. Det gick bra att leva på affären, men jag tröttnade på Bangkok. Det fanns ingen framtid för mig. Det krävdes ofta högskola eller universitetsstudier för att få jobb. Det tog slut med min kille och boutiquen.

Jag hade vänner som bodde i Trat, en gammal stad på ostkusten. De tipsade om ett mysigt tvåvånings trähus. Det hyrde jag billigt tillsammans med min nya kille. Där var många backpackers. Jag kom på att öppna ett enkelt gästhus/pensionat/hotell. Vi fixade till tre dubbelrum, två singelrum och en stor gemensam sovsal. Efter tre månader var vi färdiga. Men vi vågade inte öppna trots att det passerade många turister utanför. Till slut kom ägaren från ett annat gästhus och sa: ”Kom igen, ni är klara, vi har fullt med gäster”. Det kändes konstigt med främmande folk i huset till en början. Min engelska var sådär, matlagningen också, men jag fick lära mig.

Efter ett år kom min dotter Plawan, men jag ville ju inte ha barn. Jag ville inte göra mig beroende. Hennes pappa tyckte om att spela fotboll, dricka och träffa alla sina vänner i Bangkok. Det kändes inte bra. Jag fick ta hela ansvaret. Vi älskade varandra. Men det blev inte bättre även om vi försökte prata om det. Jag hade också min historia. Jag ville inte att mitt barn skulle fara illa. Han kom från en rik familj. Han behövde inte bry sig om pengar. För mig var det viktigt att tjäna pengar och ta ansvar för min dotter. Jag gjorde slut med honom, tog min dotter och lämnade huset. Jag började jobba med nätförsäljning av ädelstenar. Vi sålde till USA på eBay. Jag fick jobba med presentationer och säljande texter. Jag startade egen vintagebutik på engelska eBay. Jag köpte kläder och stod modell själv. Bilderna tog jag med självutlösare. Tjänade rätt bra med pengar då.

Jag är född i Ystad och uppväxt i Rydsgård. Pappa kommer från Klostersågen och mamma från Dörröd. De träffades i Veberöd. Mamma jobbade som växeltelefonist. Pappa var stins och fick hand om hittegodset på tågen. Efter ett tag såldes det på auktionsverket med pappa som utropare. Han blev erbjuden försäljningsjobb på militärens överskottslager i Löddeköpinge. Vi flyttade till Malmö 1959.

Första jobbet var på Teddy, en leksaksfabrik. Teddy låg på fjärde våningen på innergården av Södra Förstadsgatan 16, vid sidan om Viktoriabiografen. AE Anderssons tryckeri låg på bottenvåningen. Först hade jag en underbar chef på leksaksfabriken men han som tog över tyckte jag inte om. Det fick Acke, chefen på AE Andersson reda på. Han haffade mig på gården och undrade om jag inte ville jobba på tryckeriet istället.

1976 började jag på AE Andersson tryckeri, på blyets dagar. Vi hade en enkel fals-, skär- och häftmaskin som jag skötte. Jag var bokan. Större jobb lämnade vi till Larssons bokbinderi. Idag görs allt i huset. Det var mycket brev- och fakturapapper. Vi gjorde ritfilm till arkitekterna med deras logotype, allt i bly. Klichéer beställdes hos Martins sätteri. Vi var tre tryckare, två sättare, jag, ägaren Acke med fru och Ragnar, sonen som hjälpte till ibland. Acke tog hand om mig och familjen. Det var familjärt. Man kände att de brydde sig.

Tryckeriet köpte en ombyggd Kord i början av åttiotalet, vår första offsetmaskin. En tryckare körde alla biljetter till Malmö stadion, gamla isstadion, Johanneshov i Stockholm, Scandinavium i Göteborg och Gävle. Då förtrycktes först biljetterna innan de skulle plockas. Sedan körde han numreringen i Vingen. Ibland fick han stoppa och ändra i räkneverket som tryckte biljettnumren, ta bort något
nummer för där var en pelare i vägen på sittplats. Det gjorde han ett halvår varje år. Vilket jädrans jobb. Det försvann när datan kom.

Mina föräldrar köpte sommarstuga tidigt och billigt. Det var genom min faster och farbror som hade gård utanför Sjöbo. Eriksdals fotbollsförenings klubbstuga hade omklädningsrum och utvändig serveringslucka. Farsan byggde om den till två rum med kök. Alla helger åkte vi till landet och ofta hjälpte jag till på gården. De hade trettio mjölkkor, kalvar, kvigor, grisar och säd, potatis och skog. Jag fick hjälpa till när grisarna fick kultingar. Det kunde vara en fjorton–femton stycken. På de sista sprack inte hinnan alltid och då fick man riva den. Ibland var kultingarna lite blålila och då fick man blåsa liv i dom i nosen. Alla kultingar var ju pengar för min farbror. När en gris skulle grisa vaktade man på den. Det gällde att få alla att överleva. Fan vad mycket jag fick vara med om på den gården! Äldsta dottern tog över gården med sin man. Det var när vi gick med i EU. Men även om de jobbade vid sidan om gick det inte.

Jag spelade fotboll tillsammans med Antonio Duráns son i Sofielund. Sedan blev jag målspottare i Augustenborg i division 3. Provspelade för MFF och Antonio Durán, de var intresserade men det blev inget. Jag var ungdomstränare i Bara under femton år. Vi slog MFF och tillhörde eliten. Deras tränare sa alltid: ”Förstår inte, vi slår alla lag utom er.” Vad är det ni gör? ”Det säger väl inte jag till dig.” Vi vann de flesta turneringar och det tog ofta en väldig tid. Där gick dom flesta lördagar och söndagar. Jag har fostrat tre allsvenska spelare, men följer inte med i fotbollen längre. Det skulle i så fall vara derbyna mellan Skabersjö och Bara eller mot Klågerup.

Förbannelsen började det ödesdigra derbyt mot IFK 1976. 50 690 åskådare på läktaren. Vi ledde med 1–0, fick straff och hade en boll i mål. Den blev bortblåst för offside. Vi förlorade med 1–3.

Det var Torbjörn Nilsson som gjorde två mål för IFK. Han hade skrivit på för oss först. Men man hade en ångervecka på den tiden och Torbjörn ändrade sig och gick till IFK. Vissa kallar det för det stora sveket. Från att ha varit stans ledande lag blev det nu kräftgång i andra och tredje divisionen. IFK blev genom smart lansering folkets lag och tog många guld. Jag är född och uppväxt med Gais. I familjen har vi en snart nittioårig historia tillsammans. Jag är född och uppväxt i miljonprogrammets Frölunda. Det var fantastiskt att få flytta till en modern trea med rinnande vatten och toalett inne i början på sextiotalet.

Farsan är född 1919. Han är göteborgsk urinvånare och växte upp på Masthugget medan mamma är inflyttad från Uddevalla. Mamma var telefonist på Televerket. Pappa gjorde några år på Klichéanstalten men jobbade sedan femton år på Riksost. Han var väldigt vänster, kallades till och med sovjetvän. Men han avslutade sin karriär på Antonson Avery, ett väldigt amerikanskt företag.
Där trycktes etiketter och dit gick han varje dag med sin svarta portfölj. Han var nån slags förman där. Underligt nog var hans bästa vän, Bertil, folkpartist och höll på Göteborgskamraterna.

Redan på trettiotalet följde pappa Gais. På fyrtio- och femtiotalet hade han ensam vårdnad om min halvbror Evert. Varannan söndag när det var hemmamatch gick de först klockan ett och såg Gais B-lag på Gamla Ullevi. Sedan klockan tre såg man A-laget. På hemvägen gick man igenom allén till Järntorget där tidningen Arbetet Ny Tid satte upp alla resultaten med målskyttar från de andra allsvenska matcherna. Där stod man och begrundade en stund och därefter gick man på restaurang. Sedan var det måndag och jobb igen.

Efter militären hade jag ingen riktig plan. Jag provade på AMI – arbetsmarknadsinriktning. Handläggaren var en före detta dansk kriminalare. Han skulle köpa bil och visade några olika broschyrer för sportbilar. Vi lutade åt Toyotaköp. Därefter hittade han några reprogubbar i Mölndal och skickade dit mig. Det var Färglito där jag jobbade i tio år. Det var aldrig problem med jobb då. När man gick över till ett tryckeri i närheten för att lämna reprojobb, fick man alltid nya uppdrag med sig tillbaka. Det var ett helt annat tänk med bilden då. Det kunde gå flera varv med färgställningar av bilder och annonser innan alla var nöjda. Den minsta nyansskillnad kunde vara avgörande.

Något förändrades när Sussie visade intresse. Hon i stort sett valde mig. Jag var mer än hundratio procent tillgänglig. Först då var det som att jag kunde slappna av och vara mig själv. Innan dess hade jag aldrig trott att jag skulle hitta någon. Jag var väldigt osäker och tycker inte jag ser speciellt bra ut. Egentligen är jag inte alls någon sällskaps- eller partykille som många fått för sig. Det är underligt vad kärlek kan förändra en.

Jag har en längre tid haft ett enormt loppebo till vinterrock som många retar sig på – en ljus, lång ullig sjuttiotalssak. Jag trivs väldigt bra i den. Denna kan jag förnöjt glida omkring i på krogen. En dag hejdar mig en ung och väldigt snygg tjej. Tryckarkompisen undrade efteråt vad det gällde. Han hade sett mig bestämt skaka på huvudet åt hennes påstridiga frågor. ”Jo, hon frågade om jag var Tom Waits”. Grejen är att jag förstört rösten genom alltför stort hårdrocksylande på konserter i ungdomen. Med min krylliga kalufs och whiskeyhesa stämma hade jag blivit tagen för Tom Waits. Enligt ett rykte skulle han vara i Malmö. ”Är du inte klok”, menade han, ”en sådan chans får man bara en gång i livet”. ”Jo, men jag har redan Sussie”.

Hamnade i trycksvängen mest genom tillfälligheter. Jag läste grafiklinjen på Värnhem. En av alla dessa grafiklinjer som inte finns längre. Första jobbet efter färdig utbildning var på KC Repro. Där jobbade Sussie. Hon hade redan sällskap. Efter många turer fattade hon till min stora förvåning tycke för mig. Det var något med vår humor som klickade, tror jag. Själv hade jag blivit blixtförälskad direkt. Sussie tog mig väl i örat både en och två gånger. Och gör väl så fortfarande. Jag glömmer aldrig när vi flyttat samman. Dammsugaren stod en dag placerad mitt i vardagsrummets soffgrupp. Jag var yngre och vigare då och lyckades alltid smärtfritt glida över den. Efter två veckor höjde Sussie rösten och fick något bestämt i blicken när hon frågade: ”Varför tror du jag placerat dammsugaren där!?”

Efter KC Repro blev det prepress på Duro grafiska, ett kvalitetstryckeri med duktig personal. Men det var på sluttampen och där var en förman som var minst sagt besvärlig. Efter några år sökte jag och fick jobb på Malmös äldsta tryckeri, då beläget på Hjulhamnsgatan mitt i citysmeten – CA Andersson. 

Jag är född på Claesgatan vid Möllevången i Malmö. Vår familj flyttade sedan till hus i Hjärup: föräldrar, storasyster och mina två småsyskon – tvillingarna. Mamma och två av mina mostrar var stansoperatriser på kommunen. Pappa jobbade som inkasserare på Svensk tidskriftsreklam och åkte land och rike runt.

Själv härjade jag mest med moppegänget när jag inte spelade boll i Uppåkra fotbollsklubb. I skolan fokuserade jag inte alltid på rätt saker. Det var mycket potatismoskrig. Vi utvecklade också en speciell teknik med vattenballongsbomber mot det cementerade träspånstaket.

Jag hade velat bli byggnadssnickare, men det krävdes 2,7 till Bygg- och anläggning. Jag hade 2,5. Pappa hjälpte mig att få jobb på Venko grafiska, som var ett annat namn på Svensk tidskriftsreklam. Efter sju år på Venko gick jag en fyrtio veckor lång snickarkurs på Amu. Jag gjorde både allmogebord och stolar men inte fick jag något jobb. Grafiska facket i Lund hjälpte mig i stället till ett par tillfällighetsjobb. Jag tvättade bland annat valsar på Åkerlund & Rausing.

Jag tog chansen att läsa på folkhögskolan i Perstorp. På en tipspromenad under en skolutflykt till Skäralid träffade jag min flickvän Erlinda. Vi är nog ganska okomplicerade båda två. Vi förstod varandra meddetsamma. Hon hade två barn. Vi var ofta på utflykter och lekte i skogarna och backarna. Vi sköt med soft air gun och rasade omkring. Det hade varit lätt att få jobb på Perstorpsfabriken tidigare men så införde dom krav på tre års gymnasieutbildning. Det hade inte jag. Erlinda hittade inte heller något jobb i Malmö så vi fick bli särbor.